Klättringen som sport kom till Sverige 1930-talet och har sedan dess blivit en mycket populär aktivitet inom friluftslivet. Beroende på hur utrustningen används och underlag så delas klättringen upp i en rad olika kategorier. Organiserad klättring sker via Svenska Klätterförbundet, vars syfte är att sporten ska vara tillgänglig för alla.
Det finns flera olika typer av hjälmar som lämpar sig för klättring, men vanligast är sportklätterhjälm och alpinhjälm. Det viktigaste vid val av hjälm är att den är CE-märkt, vilket försäkrar dig om att europeiska säkerhetskrav följts vid tillverkningen. Detta gäller även övrig säkerhetsutrustning och ytterligare en märkning att kolla efter är den från UIAA, som är den internationella organisationen för klättring. Beroende på underlag kan olika säkringar användas. Kilar kan förankras i klippans sprickor och en mekanisk variant är kamkilen som expanderar vid belastning. En annan typ är hexentrix som har sex olika stora sidor, vilket gör att säkringen passar i de flesta sprickor och förankras genom att denna vrids när tyngd läggs på. Borrbultar kan fästas på släta klippor. Dessutom behövs karbinhakar för att länka samman säkringar och rep.
Vid traditionell klättring används inga bultar, utan endast tillfälliga säkringar i from av kilar eller hexentrix. Kravet är att klippan har sprickor där dessa kan fästas. Själva klättringen sker i replag med en förste- och en andreman. Förstemannen klättrar och kopplar repet till säkringar i klippan medan andremannen står kvar på marken. När en viss
höjd nåtts (eller repet tagit slut) fäster sig förstemannen intill klippan och tar en så kallad standplats, medans andremannen klättrar samtidigt som denna plockar med sig alla säkringar på vägen upp. Detta upprepas tills klättrarna nått den höjd de önskar.
Specifikt för sportklättring är att borrbultar används som är placerade på underlaget i förhand. Ofta finns även särskilda förankringspunkter som används när klättraren ska firas ned till marken. Detta gör att förstemannen inte behöver ta standplats på samma vis som vid traditionell klättring.
Denna typ av klättring skiljer sig mycket från övriga former då den utförs på en låg höjd. Max tillåtna höjd enligt Svenska klätterförbundet är 4,5 meter. En fördel är att det behövs ingen komplicerad säkerhetsutrustning då en slags madrass läggs ut under klättraren och skyddar på så vis vid ett eventuellt fall.
Blandad klättring på klippa, snö och is kännetecknas som alpin klättring. Beroende på hur denna utförs kan den delas in i expeditionsklättring eller kapselteknik. Vid expeditionsklättring slås basläger på vägen upp för att låta klättraren acklimatisera sig till höjden. Kapselteknik innebär att hela turen sker bärandes all nödvändig utrustning utan att slå läger på vägen.
När klättraren säkras uppifrån med rep kallas detta för topprepsklättring. Detta är den säkraste typen av klättring och innebär att personen säkrar sin väg upp genom ett rep som löper genom en fast förankring. En säkringsman bromsar ett eventuellt fall genom att sträcka repet under tiden som klättraren tar sig högre upp.
