Långfärdsskridskoåkning görs på naturis och behöver inte nödvändigtvis innebära längre färder. Speciellt för långfärdsskridskor är att de fästs på kängorna och är avtagbara för att det ska vara enkelt att skifta mellan skridskoåkning och vandring.

Långfärdsskridskoåkning har förekommit ända sedan början på 1900-talet. Till en början var det dock mer populärt med skridskosegling än “benåkning”. Först år 1927 skrevs långfärdsskridskoåkning in i SSSK:s (Stockholms skridskoseglarklubb) stadgar. Turer började då ledas av en erfarna personer som ansvarade för att bedöma isen och utformning av turen. Idag är långfärdsskridskoåkning i föreningsform väl utbredd både i Sverige och andra länder.

Förutom skridskor följer ytterligare utrustning som är viktig vid långfärdsskridskoåkning. Isdubbar är oumbärliga och bör alltid medtagas. Med hjälp av dessa kan man vid ett eventuellt fall genom isen ta sig upp igen. För att veta isens bärförmåga används en ispik som med fördel används tillsammans med en hjälpstav. En ryggsäck med midjebälte och grenremmar fungerar som flythjälp. I ryggsäcken fästs även en säkerhetslina som kan användas för att få upp en person som hamnat i en isvak. Personen som trillat i använder då en karbinhake för att fästa linan. Vid ett nödläge är det även bra att ha en visselpipa med sig för att tillkalla uppmärksamhet. Diverse skydd används också ofta för att lindra ett eventuellt fall mot isen.

Säkerhetsriskerna med långfärdsskridskoåkning är inte så stora som man kan tro. Det är dock viktigt att följa vissa anvisningar och använda komplett utrustning. Vanligast är fallskador mot isen med benbrott som följd. Dödsolyckor inträffar mycket sällan och har skett nästan uteslutande vid ensamåkning.